Första Vinterkriget '05
Första vinterkriger för säsongen har avslutats, ingen segrare har ännu korats och inga knän är svaga.
Av ren tur var jag uppladdad med vindtät jacka, tjock överörontäckande mössa sammt luva. Den enda svagheten var saknaden av ett par goggels, ögona fick ta skada.
Jag retirerade direkt när jag kom ut från den varma säkra porten och möttes av en anstorming ihärdiga, slagstarka och feberhöjade snöflingor. Med vifftande händer och kisande ögon försökte jag försvara mig.
Vilken chock! "Va fan! Det är ju November fortfarande!" det var som att kliva av planet där luftkonditionering och för lite mat var det sedvanliga temat, på Kanarieöarna, fast tvärt om. Den här gången log man inte heller, innerst inne villa man ställa sig på knä och visa hatet åt de övre makterna, men då skulle man ju få snöflingor i ansiktet..
Visst, de må vara vackra att se på, men innerst inne under den ytliga charmen döljder sig hatet, frusna händer, döda uteliggare, tysklands fall under kriget mot sovjet, anledningen varför fotboll är roligare än bandy, ja listan kan bli lång.
Efter någon bråkdels sekund av konstanta reflektioner kring dessa snöflingor från ovan insåg jag ändå läget och började knata på, 60 meter fram fanns ju första milstolpen, en port att få andrum i. Där gick man, och segrade på vissa fronter och förlorade på andra. Den förlorande delen kallas fortfarande ansikte, medans den segrande kallas fötter. Under skorna hörs ett konstant knarrande mot stupande snöflinong, jag känner hur mycket makt jag har och börjar lite smått hoppa på dem, så de dör ännu mera, men visst, de återuppstår ändå nästa år, jävla as!
Väl ute på gatan har andra vinterkrig redan delsivs avgjorts, flingorna (kellogs) mot bilarna. På marken ligger snöflingesoldater som redan har viftat med den vita flaggan och konverterat till flytande form, totalt oskadliggörande. Så länge man har rätt krigsutrusning.
Men det är inte alla fordon som är lika framgångsrika. SL's bussar till exempel. trots flera tons vikt svajar tidsschemat i propotioner med mängd inkallade flingsoldater.
Där står man med ansiktet nedåt, mössan maximalt neddragen och hoppar på marken. Tvingas offra några hudceller genom att titta upp mot 4'ans automatiska tidtabell och ser att det endast är 2 minutrer kvar, "skönt" tänker jag och hoppar lite till.
Om det är rent hat från flingorna eller om det är skadeglädje vet jag inte, men så fan heller att bussen kommer i tid. Tittar upp en gång till mot den den glädjespridande tvåan och ser nu endast en svart ruta (Fingsoldaterna tar nu ledningen med 1-0 mot SL, endast 40 minuter in på första dagen, drömstart för flingorna)
Till slut kommer den, den härligt långa, blåa bussen med en 4a på, eller nej. Nu är det en röd gammal reservbuss där busschaffören sitter en meter högre upp än vanlig och tittar ner på oss svårt krigsskadade kämpar och gnäller när man råkar dra med sig några döda flingpatruller. "va fan, jag är nästan barnsoldat ju, går till och med i skolan" tänker jag medans jag haltande traskar in.
Snö är okej så länge det är på marken, inte i luften.
Skriven av min bror 2005. :)
Av ren tur var jag uppladdad med vindtät jacka, tjock överörontäckande mössa sammt luva. Den enda svagheten var saknaden av ett par goggels, ögona fick ta skada.
Jag retirerade direkt när jag kom ut från den varma säkra porten och möttes av en anstorming ihärdiga, slagstarka och feberhöjade snöflingor. Med vifftande händer och kisande ögon försökte jag försvara mig.
Vilken chock! "Va fan! Det är ju November fortfarande!" det var som att kliva av planet där luftkonditionering och för lite mat var det sedvanliga temat, på Kanarieöarna, fast tvärt om. Den här gången log man inte heller, innerst inne villa man ställa sig på knä och visa hatet åt de övre makterna, men då skulle man ju få snöflingor i ansiktet..
Visst, de må vara vackra att se på, men innerst inne under den ytliga charmen döljder sig hatet, frusna händer, döda uteliggare, tysklands fall under kriget mot sovjet, anledningen varför fotboll är roligare än bandy, ja listan kan bli lång.
Efter någon bråkdels sekund av konstanta reflektioner kring dessa snöflingor från ovan insåg jag ändå läget och började knata på, 60 meter fram fanns ju första milstolpen, en port att få andrum i. Där gick man, och segrade på vissa fronter och förlorade på andra. Den förlorande delen kallas fortfarande ansikte, medans den segrande kallas fötter. Under skorna hörs ett konstant knarrande mot stupande snöflinong, jag känner hur mycket makt jag har och börjar lite smått hoppa på dem, så de dör ännu mera, men visst, de återuppstår ändå nästa år, jävla as!
Väl ute på gatan har andra vinterkrig redan delsivs avgjorts, flingorna (kellogs) mot bilarna. På marken ligger snöflingesoldater som redan har viftat med den vita flaggan och konverterat till flytande form, totalt oskadliggörande. Så länge man har rätt krigsutrusning.
Men det är inte alla fordon som är lika framgångsrika. SL's bussar till exempel. trots flera tons vikt svajar tidsschemat i propotioner med mängd inkallade flingsoldater.
Där står man med ansiktet nedåt, mössan maximalt neddragen och hoppar på marken. Tvingas offra några hudceller genom att titta upp mot 4'ans automatiska tidtabell och ser att det endast är 2 minutrer kvar, "skönt" tänker jag och hoppar lite till.
Om det är rent hat från flingorna eller om det är skadeglädje vet jag inte, men så fan heller att bussen kommer i tid. Tittar upp en gång till mot den den glädjespridande tvåan och ser nu endast en svart ruta (Fingsoldaterna tar nu ledningen med 1-0 mot SL, endast 40 minuter in på första dagen, drömstart för flingorna)
Till slut kommer den, den härligt långa, blåa bussen med en 4a på, eller nej. Nu är det en röd gammal reservbuss där busschaffören sitter en meter högre upp än vanlig och tittar ner på oss svårt krigsskadade kämpar och gnäller när man råkar dra med sig några döda flingpatruller. "va fan, jag är nästan barnsoldat ju, går till och med i skolan" tänker jag medans jag haltande traskar in.
Snö är okej så länge det är på marken, inte i luften.
Skriven av min bror 2005. :)
Kommentarer
Trackback
